How many roads must a man walk down...

Jag har en lite mindre livskris för tillfället, känns det som.

Sen jag kom tillbaka till Japan från besöket i Korea har jag helt tappat motivationen till att plugga japanska. Jag känner inte längre att jag vill flytta hit i framtiden, och även om jag fortfarande kan ha nytta av språket så är det inte längre något jag "måste" lära mig. Att ägna 2-3 timmar varje kväll åt att plugga var inget problem när jag verkligen ville lära mig, men nu kan jag inte förmå mig att plugga mer efter att lektionen är slut.

Första veckan i skolan har varit hemsk. Jag har nästan glömt bort japanskan efter att ha lyssnat på och försökt lära mig koreanska i en vecka, och flera gånger under veckan har jag suttit som ett frågetecken när läraren för dialoger med mina klasskamrater. Just nu ligger jag efter med läxorna flera dagar och jag hade tänkt spendera helgen med att plugga ikapp. Nu sitter jag här på söndagkväll och har inte ens tagit upp boken ur ryggsäcken..

Och jag vet inte riktigt vad jag borde göra. Ska jag kämpa på och hoppas att det vänder? Att lusten att lära mig kommer tillbaka? Eller är det bättre att acceptera att livet inte blir som man planerar, att det kanske inte var meningen att jag skulle göra det här? 

Jag känner mig frustrerad och förvirrad, och så har jag en otrolig hemlängtan till Sverige, vilket jag verkligen aldrig trodde att jag skulle vara med om..

Och visst kan jag se det positiva i det här, att jag lärt mig något på vägen och fått nya erfarenheter och upplevelser, men just nu när jag är mitt uppe i det känns det som en evighet till sista juni när det är dags att åka hem igen..

Det var allt för idag, jag hoppas att nästa blogginlägg blir mer positivt, men jag kände att jag behövde skriva av mig om mina tankar just nu.